Välkommen till "Jag" på ensamvandrarens hemsida

Jag, Lars Holmqvist, är en vandrare i mina bästa år. Som jag för övrigt varit i sedan mitten av 1940 talet. Bor i Sigtuna kommun tillsammans med hustrun. Två söner, boxern Lotta och katten Yngve är alla utflugna. De två sistnämnda till sina egna himlar. Folkskola i 8 år därefter arbete i transport- och logistikbranchen fram till den dan jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb för att få tid för mina intressen.

Bilderna visar jordens medelpunkt  dit jag likt Junselevargen, återvänder varje år till vår skogsglänta mitt i västra Ångermanlands vilda natur där ån sakta och ljudlöst flyter fram.

Mina intressen har varit och är fortfarande att läsa, skriva, lyssna på musik och vistas i naturen. Jag läser gärna facklitteratur inom mina intresseområden, naturskildringar och enkel filosofi. Till exempel Thoreaus ”Walden”. Det jag skriver är väl mera upplevelser och reflektioner kring det som pågår i min närhet. Musiklyssnandet koncentreras till äldre jazzmusik och 50- och 60tals popmusik.

En säkerhetsventil för mig sedan mitten på -60talet är den lilla lutande stugan som jag hjälpte min far att sätta upp vid sjöstranden. Senare köpte hustrun och jag det fina torpstället   i en skogsglänta där ån sakta flyter fram, inte långt från lutande stugan vid sjöstranden. Det är på torpet jag befinner mig på för att andas från sen vinter/tidig vår till sen höst/tidig vinter. På vinterförvaring finns jag i min mantalsskrivningskommun.

Men det jag har trivts bäst med är alltså, att ensam med mig själv vandra långsamt eller långsamt paddla kanot i den fina vildmark vi har kvar i landet, att skriva reflektioner och att leva med det jag upplever för stunden och på det jag har med mig i ryggsäcken. Jag trivs för det mesta bra men ibland får jag stå med ut att vistas i samma rum som mig själv.

Här kommer också att hamna material från ett annat av mina stora intressen. Att tänka och att skriva ner det jag tänker. Men jag måste erkänna att ibland har jag lite otur när jag tänker. Det blir inte så bra. Men det är något med att skriva. Att få fantasin flöda och få vara med om att ord formas till meningar och förhoppningsvis till en liten berättelse.

Jag har även haft förmånen att medverka i två radioprogram. Dels i Samtal pågår och i programmet Livet och Döden där jag fick möjlighet att framföra mina tankar.

Tankar ja. De kommer och de går. För det mesta kommer tankarna när jag går eller vandrar. På torpet har jag alltid mycket att göra. Det är några byggnader som ska hållas i ordning. El och vatten ska fungera. Gräs ska klippas och potatis sättas. Torrdasset ska hållas trivsamt och innehållet i tunnan ska grävas ner. Sly ska röjas och skogen ska gallras. De enstaka gäster som dyker upp ibland ska utfodras och underhållas. Jag ska sitta på bron och njuta eller ta en kopp kaffe och lite solrosfrön med fågelgästerna nere vid ån. Kaffet till mig och fröna till fåglarna. Ägorna ska tittas till, diken ska hållas öppna och vägen upp till gården ska hållas farbar. Fåglarna ska lyssnas på och de vilda ska jag försöka få syn på. Älg, rådjur, björn, räv och bäver är gäster. En del av dem är flitiga gäster. Varg och lo har skymtats. För det mesta är vi sams, men det finns undantag. Som det där med hackspetten.

När våren övergår i sommar börjar förberedelsen inför det årliga besöket av tama djur och vilda barn. Vi brukar träffas här på torpet en eller två veckor mitt i sommaren. Hustruns och mina barn med tillbehör. Då ska allt hända. Helst på en gång. Det ska ätas, badas, paddlas, spelas och springas. Som tur är sover ju ungdomen den bästa tiden på dygnet. På mornarna. Då brukar hustrun och jag njuta av stillheten och tystnaden. Men visst är det roligt att vi besöks av de våra.

På sensommaren när bär- och svampplockning är över, potatisen upptagen och träden löv börjar skifta färg infaller en ångestperiod som jag kallar höstens vemod.