Välkommen till "Järnvägar" på ensamvandrarens hemsida

    Tåg vid Tågsjöberg på väg mot Hoting för att lasta skogsråvara.

Järnvägsintresset har följt mig genom de flesta stadier i mitt liv. Lokförardrömmar i min barndom som hos många andra. Märklintåg i julklapp och ett antal år med modellbyggen. På resor till mina släktingar i Nynäshamn förfasades mina föräldrar över mitt sotiga ansikte vid framkomsten. Jag ville gärna stå ute på personvagnens plattform för att se allt som hände och känna doften av stenkolsröken från ångloket. Eller när jag stående på bron över bangården i Borlänge där ånglok växlade fram och tillbaka hela dagarna. Sådana dagar blev det bad och tvätt vid hemkomsten. Både av mig och av kläderna jag hade på mig.

Jag sysslade som sagt en del med modellbygge . Förebilden var  en järnväg på den amerikanska landsbygden i mitten på nittonhundratalet. Bygget gick bra under flera år. Förändringen kom när familjen kom hem med en katt som fick namnet Yngve. Yngve och jag hade olika syn på hur en järnväg ska drivas. Jag hävdade att järnvägen ska utvecklas och det ska bygga mycket nytt. Yngve var av en annan åsikt. Han drev igenom sina krav på nätterna när jag inte kunde ingripa. Jag tror Ynge hade släktband med dåvarande SJ-chefen Lasse Pettersson.

En trevlig lokförare gav mig möjligheten att få sitta i ett växellok på Stockholm central en hel nyårsafton i stället för att festa om med kamrater. Praktiken i skolan var naturligtvis på ortens järnvägsstation. Där fick jag både lägga om växlar och åka i loken.

Mina två söner brukar ofta framhålla att de sett alla landets järnvägsstationer. Vi var ofta ute på bilresor i landet och hur det än var så ”råkade” vi passera någon järnvägsstation eller annan intressant plats längs järnvägarna. Jag tycker att mina söner fått en bra start i livet.

Ett annat av mina intressen har jag lyckas kombinera med järnvägsintresset. Att vandra. Jag har vandrat längs med, i skogskanten eller på småvägar och genom myrmark och snårskog, inlandsbanan från Kristinehamn till Gällivare och  även tvärbanorna och några nedlagda linjer. Åtskilliga timmar har jag suttit vid järnvägsspår för att vänta ut just det intressanta tåg jag ville fotografera. I bland kom tåget.

Men det har också blivit en del resor med tåg och studiebesök för att titta på tåg eller anläggningar för tåg. En resa som dåvarande SJ » bjöd på inom landet den dag man hade födelsedag 1985 utnyttjade jag. För min del gick resan runt de större sjöarna Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Jag bytte tåg sju gånger under 12-timmarsresan.

Studiebesök vid kanaltunneln (Engelska kanalen) under byggtiden var spännande. Jag var med på en provtur med det franska TGV-tåget på den då nyöppnade linjen mellan Paris och Le Mans. Att åka tåg i 300 km/h var en upplevelse. Bilarna på den parallella motorvägen såg ut att stå parkerade.

Jag var också med på en testkörning med X2000 i dess barndom mellan Stockholm och Töreboda. Lutningen i vagnarna stängdes av för att vi skulle få känna på vad det gjorde för komforten. Det var en otrolig skillnad. Svårt att stå utan att hålla i sig ordentligt och bagage som föll ner från hyllorna.

Tågluffning i England, Scottland och på Irland några gånger. Tåg till Paris och till Bryssel och från Stockholm till London genom den nyöppnade kanaltunneln. Hustrun och jag reste med tåg till Wien. Vi fick byta tåg 7 gånger på väg ner. Ibland var det bara minuter mellan ankomst och avgång. Charterresa med tåg till norra Italien var en annan trevlig färd genom Europa.

Trevligt var också en treveckors tågresa genom 26 delstater i USA. Mycket spännande. Eftersom jag gärna ville se allt tåget passerade blev det dåligt med nattsömnen trots bekväma enbädds sovkupéer. Många tåg såg jag. Både långa och imponerande godståg och enorma bangårdar. Men det fanns också tid att se det man ska se (det jag ville se) som Grand Canyon, Niagarafallen, den enorma prärien, Klippiga bergen, Golden Gatebron, New Orleans med sitt musikliv och New York och mycket annat.

Den optimala resan, som jag tyckte, var en tågresa genom Canada från Toronto över klippiga bergen till Vancouver. Därifrån fick jag följa ett gäng amerikanska tågdiggare, som hade hyrt en rälsbuss, genom hela British Columbia. Jag tror vi åkte på varenda järnvägsspår i hela delstaten ända upp mot Alaskagränsen och Yukonterritoriet. Jag såg floder fyllda med röda laxar, svartbjörnar, prärievargar, vithövdade havsörnar och snögetter. Förutom de enormt långa godstågen med många lok som dragare genom den ändlösa vildmarken.

Men det jag trivs bäst med nu för tiden är att sitta vid ett järnvägsspår (t.ex. inlandsbanan) som sträcker sig genom skogarna i norr med kameran och vänta på ett fotoobjekt. Det gör inget om det inte kommer något tåg förbi. Jag sitter vid min kaffeeld och mår gott och får ju i alla fall uppleva naturens ljud och naturens tystnad.