• Tänk på upphovsrätten • Lars Holmqvist © 2013

Länkar

• Junselevallen »

Länk till byn där mitt paradis är beläget.

• Inlandsbanans Vänner »

Länk till en förening där jag är verksam.

 LFV pensionärer »

Länk till ytterligare en förening där jag är verksam.

• E-post till mig »

...om ni vill mig något.

Välkommen till "Vandring" på ensamvandrarens hemsida

 

 

Vad är det för konst med att vandra? Ingen konst alls. Det är bara att rytmiskt flytta den ena foten framför den andra i ett lagom tempo. Är det att med mat och husrum på ryggen och alla sinnen öppna, förflytta sig i skog och på fjäll? Är det att inte gå vilse? Är det att kunna njuta av tillvaron trots ösregn och 25 kg på ryggen? Eller är det att överhuvud taget ge sig iväg på en vandring? Efter att ha läst Henry David Thoreaus bok ”Konsten att vandra” några gånger är jag fortfarande undrande. Att förflytta fötterna i ett visst mönster klarar jag av. Att inte gå vilse har jag klarat eftersom jag just nu sitter i min kammare. Att njuta av ösregn och tung packning blir väl en vana, men det finns många fina stunder att njuta av. Kanske är det att överhuvud taget ge sig iväg. Det är perioder av ångest vid förberedelserna inför en vandring. Att fundera på var jag ska gå, vilken mat jag ska ha, kommer utrustningen att hålla och hur blir vädret? Det brukar fungera bra, men lite ångest finns det.

 

 

Min första vandring var egentligen följden av ett misstag. Eller dålig syn. Eller osäkerhet. Eller kanske, vilket är mest troligt, en låg ålder med liten erfarenhet.

 

Jag hade inte börjat i skolan ännu. På den tiden bodde jag i södra delen av huvudstaden. En liten bit från där Globen nu ligger. Då var där en grusplan som det spolades en isbana på och där vi barn gjorde försök med våra skridskor. Sådana som man skruvar fast på pjäxan med en liten vev. Det var fyra medar på varje skridsko minns jag. I norra delen av huvudstaden, vid Roslagstull, bodde några släktingar som mina föräldrar och jag hälsade på då och då. Dit åkte vi spårvagn. Nu fick jag pengar till spårvagnen och gav mig iväg ensam till släktingarna. Jag hade åkt den vägen många gånger så jag visste. Trodde jag. Resan dit gick bra, det var ju bara ett byte av spårvagnslinje.

När det var dags att åka hem igen gick jag ut för att söka upp hållplatsen. På vägen dit tog jag fram slantarna jag skulle använda till hemresan. Resan kostade 55 öre minns jag. Två tjugofemöringar och en femöring. När jag tittade i handen såg jag två tioöringar och en femöring! Oj, det räcker inte. Jag funderade en stund. Nu kom spårvagnen jag skulle åka med, men jag stod kvar på trottoarkanten. När spårvagnen försvann neråt gatan började jag gå. Jag gick på trottoaren men följde spåren i gatan. Där spåren delade sig stannade jag för att invänta en spårvagn med rätt linjenummer. Sedan fortsatte jag att gå till spåren delade sig igen. Spårvagnen gick ju inte heller den närmsta vägen genom stan så det blev några omvägar. Långa sådana. Det här var en varm sommardag. Släktingarna hade en kolonilott därför hade jag stövlar på fötterna för att inte smutsa ner skor och strumpor. När jag efter en tung vandring äntligen kom hem, har mina föräldrar berättat att jag ställde mig på knä innanför dörren och höll fram mina två tioöringar och femöringen. ”Men det är ju två tjugofemöringar här”, sa min mor. Det var min första vandring. Nästan en mil i gummistövlar på hårda gatstenar en varm sommardag.

 

 

Senare

 

Orsaken till att jag började vandra kanske har att göra med min första vandring. Det kan också bero på att vi flyttade många gånger i min barndom. Vi bodde på nio adresser innan jag blev tonåring. Jag packade aldrig upp så att säga för snart skulle vi flytta igen. Var aldrig hemma någonstans. Ingen hembygd. Men hade det inte varit så kanske jag inte fått vara med om så fina och spännande vandringar som det senare blev.

 

Att gå är en lämplig fart genom livet. Och att vandra i naturen är också en härlig upplevelse. Sitta i den mjuka mossan och känna andetagen av den mäktiga tall jag lutar mig mot. Se molnen passera förbi med hjälp av den svaga vinden. Känna kaffesmaken och doften från kaffeelden framför mig. Höra bäcken porla där vattnet till mitt kaffe kommer ifrån. Det är att leva i nuet. Att med öppna sinnen iaktta vad mina sinnen registrerar måste ju vara att befinna sig mitt i nuet. Och att leva det liv man själv valt måste ju vara en stor frihet. När kaffet och smörgåsarna är svalda börjar jag titta mig omkring. Jag sneglar mot det där berget jag ser långt borta. Undrar vad som finns bakom det? Vilken utsikt kan det vara från toppen? Ja, så är jag på väg genom skogen igen.

 

 

Varför ensamvandring?

 

I början på 1970-talet ringde en kompis till mig och frågade om jag ville följa med ut på en fjällvandring. Vi hade varit arbetskamrater i flera år på vårt första jobb. Vi höll vi ihop även på fritiden och gjorde det ungdomar i övre tonåren gör. Senare det blev familjebildning med varsin tjej som var klasskamrater och kom från samma by.

Visst svarade, jag utan att tänka mig för på min kompis fråga om fjällvandringen. Jag hade varit ute och vandrat och tältat några gånger med ett tält som jag köpte för min lön jag fick på mitt första sommarjobb. Jag tvingade mig att jobba i tre veckor så jag kunde få ihop de 75 kronorna som tältet kostade. Jag hade även varit ute både på lågland och i fjäll med scouterna och TVM i ledares sällskap. Även med min far och hans kamrater. Nu skulle det bli en vandring med en kamrat som var lika oerfaren med fjällvandringar som jag. Alltså på våra villkor och på vårt eget ansvar. Nåja, det blev ingen lång vandring och inte så tuff heller. Men vi fick känna på och intresset vaknade. Totalt gjorde vi drygt tjugo vandringar i fjällmiljö. I början följde vi strikt lederna men med åren gick vi alltmer ”ledlöst” efter kartan och kompassen.

Så inför en höstvandring kunde inte min vandrarkamrat komma med på grund av något med jobbet. Vad gör jag nu tänkte jag? Jag trivdes bra på fjället och såg fram mot höstens vandring varje år. Men att ge mig ut på fjället ensam kände jag mig inte riktigt mogen för ännu. Utrustning och en viss vana hade jag. Så varför inte ge mig iväg själv på en liten kortare tur men kanske inte i fjällen.

En tanke jag haft länge var att vandra från Kristinehamn i Värmland till Gällivare i Norrbotten längs med inlandsbanan. Av olika själ hade den ännu inte blivit av. Det är kanske det jag ska göra nu när det inte blir fjällvandring, tänkte jag. Inte att gå de 130 milen på en gång utan kanske en etapp på en vecka. När jag funderat färdigt blev det så. Jag startade i Kristinehamn och gick till Vansbro. En sträcka på cirka 10 mil. Men jag fick blodad tand. Att vistas ensam med mig själv i naturen och enbart lita på mig själv var en spännande upplevelse. Efter den veckan blev det många fler ensamvandringar. Jag trivdes med ensamvandringar men det blev även vandringar med mina vandringskamrater i flera år till. Men när min ena vandrarkamrat dog och det blev mer och mer sporadiska vandringar med min andra vandringskamrat blev det fler ensamvandringar.

 

 

Länken nedan leder till några tankar efter en långvandring.

 

Ett dygns fotvandring genom hela livet»

 

 

2013 års höstvandring pågick i Orsa finnmark under fem dagar. Jag startade efter en natt i en liten stuga jag hade tillgång till. Efter ungefär 10 kilometer nådde jag Hamra nationalpark. Jag vilade en stund samtidigt som jag intog en lättare lunch tillagad på mitt buckliga och sotiga trangiakök. Nationalparken är numera utvidgad ganska ordentligt sedan jag sist var här. Nu finns det cirka 30 kilometers mer eller mindre lättgångna vandringsleder.

Porten till Hamra nationalpark i hjärtat av Orsa Finnmark

 

För att vara i mitten av september var vädret sommarlikt med klart väder och 20 plusgrader. Då är det tungt att gå med 18 kilos packning. Andra vandrare var det ont om. Några stötte jag på som hade bilen parkerad där parken hade anslutning till vägar och som gjorde småutflykter. Första natten i parken blev i mitt lilla tält där jag och min ryggsäck lagom får plats.

Ett av mina nattläger i en liten skogsdunge med Svartån inom räckhåll

Gillar man att gå i blötmyrar och över stenskravel är detta landskap idealiskt för vandring. Men det är långt till civilisation och det är vild natur så det passar mig bra. Man får stå ut med vissa företeelser för att kunna njuta av andra. Andra natten sov jag under bar himmel. En härlig upplevelse som jag upplever då och då.

En välbehövlig vila och en kosa med svart kokkaffe i ett vindskydd med en härlig utsikt över en tjärn

När solen har precis sänkt sig i den svarta skogen kryper jag ner i sovsäcken

Blötmyrar med vatten upp till knäna ibland, stenskravel med stor risk för vrickningar, nästan högsommarvärme och 18 kilo på ryggen och långt från bebyggelse och civilisation om jag skulle behöva hjälp. Ändå gör jag det här frivilligt?

Efter 50 kilometer är jag åter i den lilla stugan full av härliga upplevelser och intryck. Nu är jag ordentligt nere på jorden igen. De här höstvandringarna är nyttiga för kropp och framför allt för själen. Jag får distans till det konstgjorda liv som i bland försigår i det moderna samhället.

 

Nu går färden vidare norrut till paradiset i Ångermanland. Jag måste ta upp potatisen och röja lite i skogen, träffa grannarna och mata fåglar innan kosan åter styrs mot min vinterförvaringsplats och familjen.

Sidan uppdateras

 

Uppdateringar sker de flesta veckor på onsdagar eller torsdagar. Då och då så tidigt som på tisdagar men vissa veckor på fredagar eller lördagar. Andra veckor uppdaterar jag sidan på måndagar eller söndagar. Vissa veckor uppdaterar jag inte över huvudtaget, men på sistone har jag gjort det nästan varje vecka, utom ibland då jag varit ute och vandrat. Sprid gärna denna information om min hemsidas uppdateringar eftersom det underlättar för besökare att få veta när min sida verkligen uppdateras.

Toppen är nådd! Inte den högsta på jorden men i Västerbottens län.

Vandring på Sörmlandsleden i september 1973. Det var tiden innan tankeverksamheten kom igång.

I väntan på tåget till Abisko för den första vandringen med min nya egensydda ryggsäck i september 1985.